Så kom äntligen dagen D. Dagen jag och 91 andra personer hade längtat efter sen i januari. Nämligen fredagen den 21 maj. Första dagen i Garys, minst sagt, storslagna 30-årsfirande.
Riga. 29 grader varmt. 92 vilsna svenskar, engelsmän, letter, norrmän och finnar checkade en efter en in på Hotell Valdemars i centrala stan. Gary hade styrt allt. Och då menar jag allt. Det enda man behövde göra var att boka biljett dit och hem. Ljuvligt! För att använda ett av godsherren egna favoritord..
Jag har inte ens ord att beskriva vilken fantastisk helg det blev. Men Gary; jag är dig evigt tacksam för att du styrde det på det sätt du gjorde. Och för att jag fick äran att dela den här helgen med dig. Och för champagnen. Och för tårtan. Och för spektaklet som utspelade sig i lördags. Och allt annat. Ljuvligt! Som sagt.
Gary jag är så glad att vi står varandra så nära, du är verkligen en person alla tycker om. Tack för att du är en av mina allra bästa kompisar!
Jag är trött. Typ hela tiden. Jag är trött om jag sover 5 timmar. 7 timmar. 8 timmar. 12 timmar. Ja ni fattar. Tror att jag nångång när jag var liten hörde talas om vårtrötthet. Var det en myt? Nåt som hittades på för att människorna skulle ha en ursäkt för att få vara lite extra slöa och soffkära?
Egentligen en oviktig fråga. Den viktiga frågan är istället om fenomenet existerar rent vetenskapligt. Finns det nån diagnos för att jag är så trött? Det hade liksom varit lite skönt. Att kunna gömma sig lite bakom en tes. Typ "jag har vårtrötthet, ringer dig om en månad".
Hur som helst. Förutom att vara trött så jobbar jag. Massor just nu (kanske därför jag är trött?). Jag har på riktigt jobbat väldigt många dagar på senaste tiden, känns inte alls som att jag hinner med det som jag tycker är viktigt. Känner att det är vuxenlivets dilemma. Att man aldrig hinner. Man hinner inte handla, man hinner inte träna, man hinner inte gå till doktorn om man nu behöver det, man hinner inte ta en fika, man hinner inte laga mat, man hinner inte hälsa på föräldrarna. Man hinner helt enkelt inte.
Jag vill hinna. Jättemycket. Skulle verkligen behöva vinna typ 100 miljoner. Då hade jag hunnit massor. Och inte bara hunnit utan också kunnat. Jag hade kunnat köpa min drömlägenhet åt mig och J. Jag hade kunnat köpa drömhuset på Gotland. Jag hade kunnat ge mina nära och kära allt jag vill ge dom. Jag hade kunnat oroa mig mindre. Och framförallt hade jag kunnat resa så mycket jag ville. Och jag hade hunnit allt det.
"Du springer aldrig ifatt, när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här..."
Har egentligen inget mer att säga...
Taxi från Klarabergsgatan. O vägrar säga vart vi ska och tillslut måste jag inse att oavsett hur mycket jag tjatar så kommer han knipa igen. Oerhört frustrerande. Färden går sveavägen upp och in på tegnérgatan. Lovande, tänker jag då det finns massvis med mysiga små kvarterskrogar i just det området, som gjorda för en kompiskväll av stora mått.
Sen. Färden gör en abrupt sväng tillbaka mot norrmalm och innan jag vet ordet av befinner jag mig på det erkänt trevliga stråket malmskillnadsgatan. Från "lovande" till "oroväckande" på under två minuter. När vi sen stannar i en ganska mörk korsning och restaurangen ifråga uppenbarar sig inser jag att jag är på väg mot en upplevelse jag aldrig ens hade kommit i närheten av om jag inte för 2,5 år sen hade träffat min galne vän O.
Det är rött. Lite bistert. Inte en uppklädd människa så långt ögat når (jag har platåklackar och kjol). Jag och E känner oss en aning missplacerade medan O njuter i fulla drag. Vi har hamnat på "KGB Restaurang&Bar" och det är precis vad det låter som. En rysk, fast mest sovjetisk restaurang/bar/klubb. Kanske inte vad som hade varit mitt förstaval men som under middagen faktiskt var riktigt trevligt. Galet god mat, ryssöl och vodka och personalen var minst sagt originell. Eftersom det var fredag var det liveband. Mörk, deprimerande rock och lokalen fylldes snabbt av ett väldigt blandat klientel med genemsam nämnare att vara ganska otrevliga och buffliga.
Så vi gick. Till Pontus. Annat klientel minst sagt. Och andra drinkar. Och sjukt bra musik.
Sammantaget en riktigt bra kväll. Båda sidor av myntet minst sagt. Tack O för att du tar med mig till ställen jag aldrig annars hade fått se.
Ikväll som är lördag är det förresten Club Kalaschnikov på KGB, missa inte det.........
Blandade känslor helt klart. Mitt första uppvaknande var faktiskt helt okej. Eller. Mitt första uppvaknande var precis som vanligt när jag är hemma. J snoozar i vad som känns som 48 timmar. Med TVÅ klockor. Han är snooze-kungen, ni kan säga vad ni vill men det finns ingen som kan vara värre. Så.
Efter mitt "vanliga" uppvaknande gjorde jag som vanligt - somnade om medan J var i duschen. Vaknar som vanligt igen när han kommer tillbaka in i sovrummet. Eller nej. Det var ju precis det som inte hände idag ja. Silly me som trodde att detta var en helt vanlig tisdag.
Nu går vi tillbaka ett par månader i tiden. Närmare bestämt till i november 09. Min kompis C signar ett kontrakt som innebär att hon och jag blir grannar från och med 1 februari 10. Överlycka!
Men.....
Idag. Vad som känns som 100 illasinnade hantverkare intar C's lägenhet och förvandlar den till en gatuarbetsplats. Är det nån som fattar hur mycket det låter när man river badrumskakel med slagborr klockan 8 på morgonen? Om inte, ring mig så ska jag återge de exakta ljuden.
Nåväl. Bittert imorse men inte fullt så bittert längre. Har precis blivit bjuden på 3-rätters av J och kvällen blir bara bättre o bättre.
Och så ska ju C snart flytta in. Jag längtar till att hantverkarna flyttar ut och hon flyttar in. Då blir det soffhäng i trappuppgången bredvid. Hurra!
Det börjar bli en aning obsessive med min fokus på vädret. Ska snart börja fokusera på nåt annat. Men idag. Idag är det plusgrader i Uppsala. Innebär att lite av helvetes-snön har börjat smälta. Jag gillar plusgrader. Det ger mig hopp. Jag gillar hopp.
Vi ska åka till Florida. Om vi får biljetter. Kommer bli helt grymt. Om vi får biljetter.
Problemet börjar om vi inte får biljetter. Jag hävdade att då kan man väl åka nån annan stans dom två veckorna. Vad som helst som är soligt liksom. "Jaaa det är sant..." replikerade J med ett uns av tvekan i rösten. Bara ett uns men det hördes tydligt ändå. Paus för tankar. Sen. "Eller så kan vi ju åka till fjällen?".
Eeeeeeeeeeehhhhh?
Backa tillbaka bandet. Tack. Hörde jag fjällen precis hoppa ur hans mun? Fjällen? Stum av förvånan förblev jag stum. Ett tag. Sen började ifrågasättandet. Hur tänkte han nu? Mer snö? Mer minusgrader? Mer tjocka kläder? Mindre bad?
Dock ska man ändå i den bistra tanken ge honom en sak. Han måste ha en fantastisk förmåga att ignorera saker. Som den, i mer än 2,5 månad, rådande sibiriska vinter som så finkänsligt intagit Sverige. Jag skulle också vilja kunna ignorera den. Jag skulle också vilja tänka att det hade ju varit mysigt med lite snö och skidåkning. Precis som man har gjort de andra snöfria vintrarna. Jag skulle vilja se fjällen som ett reellt alternativ jag med.
Men jag kan inte. J kan.
Ibland kräver man mycket och ibland kräver man lite. Just nu är jag inne på det extremt lilla krävandet. Det enda jag vill just nu är att uppleva en dag utan snöfall. Och då menar jag inte en enda liten flinga som singlar ner. Helt soligt och fint och fullt av hopp att våren är nära.
Okej det är kanske inte det enda jag vill. Men det är nog på riktigt det jag vill mest. Iaf just nu. I denna lilla stund av skrivande. Om fem minuter är det säkert nåt annat jag vill mer. Men jag kommer ändå vilja det här extremt mycket. Även om fem minuter. Eller en timme. Eller om en vecka. Ja ni fattar.
Ge mig första ölen på uteservering. Ge mig första dagen med stora solisar och skinnjacka. Ge mig piggare hy. Ge mig väglag anpassat för höga klackar. Ge mig undanstuvade vinterkläder. Ge mig ofrissigt hår.
Jag är så sjukt klar för vår!
Jag har nackdrag. En mild variant av nackspärr. Har iofs aldrig haft nackspärr i ordets rätta betydning men jag är starkt övertygad om att jag har precis lika ont nu som om jag hade haft nackspärr. Total orörlighet är väl egentligen den bästa beskrivningen.
Detta medför naturligtvis att jag är hemma. Sjukskriven och uttråkad till max. Har kollat massa filmer, internet, tidningar, ja you name it... Och jag har druckit typ 100 liter te. Nåväl - slut på gnället nu. Glädjer mig istället till att bli av med skiten och äntligen kunna träna igen. Hade faktiskt ett riktigt bra flow innan jag först blev tokförkyld och nu detta direkt efter. Så jag har faktiskt en längtan efter att komma igång igen. Inte illa! Hände väl sist på gymnasiet eller nåt... Ska köpa mig lite nya träningskläder och få riktig fart på det här. Tjo!
Beach 2010 here I come!
Nytt år. Nya möjligheter. Nya utmaningar. På riktigt så glädjer jag mig verkligen massor till 2010, känns som att det kommer bli ett super-år. Alla förutsättningarna finns på plats och jag är ärligt väldigt nyfiken på vad som kommer att hända.
.
Men.
En inte så liten detalj stör ut min i övrigt positiva inställning till vårt nya år. Helvetes-snön. Pallar snart inte mer. Kan den och minusgraderna bara typ försvinna medan jag sover en natt och så kan jag få vakna upp till fågelkvitter och små gröna knoppar? Snälla?
Det blir ju verkligen inte bättre heller av att man arbetar i Norge. För i Norge är det tydligen denna vintern en ren och skär gudagåva. "Det er litt kaldt med -18, -10 ville vært akkurat passe". På riktigt? Kliv ur understället och kom in i matchen. 2 meter snö och minus 10 är kul dagarna runt jul men sen är det faktiskt bara skit.
Ge mig vår! Nyss!
i helgen bär det av till köpenhamn och lite julmys med pojken. längtar verkligen, ska bli så himla skönt att komma iväg, även om det bara är för en natt. det var jättelänge sen jag var i köpenhamn...måste vara över ett år sen... men jag klagar inte, har ju varit på massa andra roliga ställen istället, tjo!
undrar förresten vart nästa resa efter denna går? antagligen till florida men det finns goda möjligheter att man hinner en snabb sväng till london eller paris innan dess också. vi får se helt enkelt.
